Snip snap snute, så var äventyret ute.
"Ett himla klättrande"
insikt.
Sinnesro.
Yesterday I was clever, so I wanted to change the world.
Today I am wise, so I am changing myself.
Spread some Street-Love.
När jag äntligen har en dag av styrka vill jag passa på att dela med mig utav den till andra behövande. Dessa lappar kommer skymtas runt om på Oslos gator. Ta vad du behöver!
Det är mulet idag - men bakom molnen lyser solen.
Min underbara vän Jonis var på besök tidigare idag. Jag tackar honom för styrkan han gav mig, för alla frön han planterade i min hjärna och de tunga, djupa samtalen som han klarar av att ha med mig när ingen annan förstår eller ens vill försöka.
Så, efter att ha legat plankad i en vecka kommer äntligen en dag där jag kan smått skymta ljuset. Jag känner mig lite stark. Jag är nu helt själv för första gången sedan Christian gick bort, något som jag undvikit fram tills idag. Har inte riktigt vågat, för rädslan av att gå under av sorg och ensamhet. Men nu ligger jag här, ensam i min säng, utan elektronik att förskingra tankarna på, och det går faktiskt ganska bra, än så länge.
Jonis, tack för att du ställer upp för mig, jag älskar dig!
Sorg.
"När man fått uppleva en stor sorg, är livet förändrat även när omgivningen tycker att allt verkar som vanligt igen. Livet upprepar sig aldrig. Ingenting blir riktigt som förut. Man kan jämföra det med om man skulle få ett ben amputerat. Så småningom kommer man att hämta sig, krafterna kommer tillbaka och man kan ta sig fram på kryckor. Man får en protes som man lär sig gå riktigt bra med. Det kanske inte ens märks att man bara har ett riktigt ben. Men man kommer att förbli enbent, och man kommer troligen hela livet då och då få ont i stumpen. Många saker som man kunde göra förut, kan man aldrig mer göra. Knappt ett ögonblick kan man själv glömma att man saknar ett ben.
Hela livet har förändrats."
Tick tock.
Tiden springer förbi, vecka efter vecka, och jag hinner inte med. För min tid står fortfarande still, samtidigt som den går så fort att jag inte ens hinner få tag på en enda dag. Och det blir värre, nu när kraften om att bara överleva dagen har lagt sig, den blir värre på det sätt att jag inte längre har lust att ta den tillbaka. Då jag vet, att det skulle vara det smartaste, har jag inte längre någon ork. Eller lust.
Jag har inte varit hemma på en vecka. Hemma är det för tyst och ensamt. Jag har ingenting att se på eller sysselsätta mig med. Jag spenderar dagarna och nätter genom att loda runt bland vänner som inte jobbar, allt för att inte vara hemma.
Fast, Jag längtar hem. Samtidigt som jag känner mig hemlös.
namaste.
Min meditation är att sitta timma efter timma och göra smycken. Tankarna existerar inte och det är endast tysnad i mitt huvud. Skönt. Lättnad. Dessa två fick Ebou. Kan aldrig återgälda allt han gjort för mig, så det minsta han kan få är armband.
migränens återkomst
Vaknade och kunde inte se i morse, trodde jag hade ögonen fulla i godmorgon-bös, försökte torka bort det men nä, såg fortfarande suddigt. Lurad. Jag har börjat få tillbaka min gamla tonårsmigrän allt mer och mer de senaste veckorna. Stannar upp mina dagar som är fulla med viktiga vuxengrejer som är muy importante pronto! Inte bra alls! Jag har papper som ska hämtas - lämnas hit och dit, sista träff med gamla hyresvärden & annat drygt. Jaja, dagen spenderades sovandes iallafall, det var de försöket att ställa tillbaka dygnet det. Suck.
Transmissions in Bloom
<3
Bön efter ett smärtsamt avsked.
"Ännu i går, så här dags, var vi tillsammans. Det är värre nu, värre än i det ögonblick vi sa adjö.
Jag är så olycklig ikväll, Herre, och jag är så ensam. Smärtan håller på att vakna i mig, långsamt, som efter en bedövning, och jag visste att den skulle göra det.
Jag vet inte vad jag ska säga dig, Herre, utom att det gör ont. Ännu i går, såhär dags...
Ju närmre avskedstimman kom, desto intensivare kände jag att det värsta, det skulle bli att fortsätta att leva imorgon, när nästa dag kommit. Fortsätta att leva, Herre, när man inte har minsta lust eller glädje kvar. Allt är numera fullkomligt likgiltigt. I tågkorridoren sa jag mig, att hädanefter skulle ingenting längre kunna komma åt mig. Inget skulle längre kunna mig att lida.
Jag önskar så brinnande att aldrig mera fästa mig vid någon, för att inte mer behöva ha så här ont.
O, Herre, om ändå tingen och människorna kunde förlora denna makt de har att ta mig och hålla mig fast. Eftersom att man ju alltid, alltid måste mista dem...
Eftersom att ingenting varar. Eftersom att absolut ingenting är evigt.
Efterkom denna sista förbindelse inte fick hålla, sade jag mig att nu var det dags att göra mig av med förmågan att överhuvudtaget älska någon.
Och sedan, Herre, så börjar jag iallafall fråga mig om det är rätt att tänka så.
Att stänga sig för människor för att inte behöva riskera att lida en gång... Ja visst, det är en sorts lösning. Inte särskilt originell, utan gammal som den antika visheten, uråldrig som hjärtats uppror mot saknades kval.
Men det ligger för mycket besvikelse, för mycket smärta i denna visdom för att den skulle vara sann och ren och enkel som dig.
Och förresten, Herre, i kväll är det bättre att jag arbetar, försöker förströ mig. Och Sova.
I morgon får vi se."
Bön av en människa.
