Idag finns det ingenting att gå upp för. Har börjat få svårt att sova, somnade inte för ens klockan 08.00 i morse och vaknade för två tim sen. Mina tankar går på högvarv, jag kan inte få tyst på dem. Jag blir mer och mer osäker på om detta verkligen har hänt. Är han verkligen död på riktigt? Min hjärna spelar mig ett spratt. Snälla sluta, jag orkar inte mer. Låt mig vara för iallafall en dag...

Solen ler över hela Oslo, det är fantastiskt vackert men idag orkar jag inte le tillbaka. Vaknade med tunga tankar, så jag antar att jag drömde om honom. Jag önskar att jag kunde lägga över dem på någon annan, men dem är så tunga att jag inte vill besvära och jag tror heller inte att det är någon som orkar bära dem.

Jag fick syn på hans kalsonger idag, dem låg helt vilsna i en påse. Kniv genom hjärtat. Chock och verklighetscheck.

Idag skulle jag göra allt för att få se Dig. Tillochmed följa efter.

Inlägg från 2011-01-18:

Du var min bästa, närmaste vän och sambo i fyra år, och en morgon vaknar jag och mobilen ligger tyst bredvid mig i sängen, för jag får inte längre några sms ifrån Dig. Jag vill maila Dig men jag vågar inte för jag är rädd för att jag vet att Du aldrig kommer svara på det. Och jag vågar inte utsätta mig själv för den smärtan. Fast jag borde. Jag behöver skriva till Dig och ta farväl, men jag är inte redo än, jag får klumpen i halsen när jag tänker på den dagen då det måste ske - för att jag ska kunna gå vidare. Men Jag är inte redo att släppa Dig än. Jag vågar inte.

Verkligheten är overklig och chockerande. Jag upplever fortfarande chockens olika faser och stadier. Förnekelsen smyger på ibland och jag tror att det är påhittat, en elak lögn och att han en dag kommer knacka på min dörr och säga att han är hemma igen efter behövt en rejäl paus ifrån livet.

Men det är inte sanningen. Sanningen är att du aldrig kommer hem igen. Sanningen är att Jag inte kommer att få gifta mig med Dig, Christian. Som jag trott, drömt och hoppats på sen jag var 20 år. Om sex månader fyller jag 25 och Du kommer inte vara med på min dag och inte heller vara med mig när jag blir 70. Som jag trodde. Och som Du också trodde.

Detta är så sjukt och jag förstår det fortfarande verkligen inte. Du kunde väl iallafall ha fått leva? Jag ber min hjärna om att lägga av, give me a brake, för jag vet ju att jag aldrig kommer få ett svar.


Overkligt. Chockerande.

Gud, ge mig styrka att acceptera det jag inte kan förändra.


Printscreen från ett gammalt blogginlägg från 2010-12-14

Idag tar jag med mig hela våran familj och åker hem till Karlstad och din begravning. Hör du hur det låter? Vi ska på din begravning! Det är ett dåligt sjukt skämt.

Ebou tar hand om mig varje dag, precis som han lovade dig innan du åkte. Men det är inte lätt att ta hand om någon annan när man förlorat sin bäste vän, att behöva vara stark för två. Ebou har gjort allt för mig, gubben. Han har flyttat hela vår lägenhet och jag behövde inte göra något alls. Han fixar och donar.
Emma saknar dig som den brodern du blev för henne, hon tycker att hon inte kan skratta på samma sätt med någon annan, som hon kunde med dig. För att inte tala om Kristoffer... Jag går under när jag ser honom. Vad kan jag göra? Hur kan jag hjälpa när våra vänner går sönder i saknad av dig?

Vi umgås med varann varje natt och varje dag, allihopa, alltid är det någon som är med mig, håller om mig. Jag torkar deras tårar när dem sover och dem låter mig gråta mig tills söms i deras famnar.

Jag fick er av Christian i gåva. Världens vackraste gåva. Ni var hans - han gav er till mig. Aldrig släpper jag er!

En vanlig lördag, jag var på gott humör, hade precis duschat Blade, hushunden, då min mamma ringer. Jag hörde direkt på hennes röst att hon förberedde hela sig på att berätta det värsta man kan tänka sig som mamma att säga till sin dotter. 

Jag frågade direkt; "Är det mormor?" Innan hon ens hann att svara penetrerade tusentals tankar min hjärna samtidigt. "Vad skulle jag göra, min mormor har dött och Christian som är i Thailand kan inte ta hand om mig, han som räddar mig i allt och är min stora klippa, vad ska jag ta mig till? Panik. Jag klarar inte detta utan honom."

Sen kom svaret att det är inte mormor som har dött. Det är Christian. 
Där rasade min värld samman.

Idag var det min pappas tur att ringa. Min faster har gått bort i cancer. Jag söker ingen empati, utan bara undrar Är det kanske så, återigen, att det är jorden som är helvetet?

Har vi fått allt om bakfoten? Det här med att komma till himmelen eller helvetet vid slutet av livets resa. Kanske är det så att det är vår planet jorden som är "straffet" och den verkliga plats som vi människor definierar som helvetet, som vi är så rädda att vi ska hamna i när vi dör? Men, människan är omedveten och ovetande. Så hur kan man veta?

Nu förstår jag varför gamla änkor stickar mycket. Det är lite som terapi. Jag har funnit min paus i livet på taket av Ebou's lägenhetshus. Där uppe stannar jag jorden och hoppar av en stund. Och stickar framför en pandoramisk utsikt av sinnesro och frid.

jag har försökt att skriva ett inlägg i en halvtimma nu. jag skriver och suddar ut, orden är för små och mesiga och allt jag skriver blir så fel. allt kan misstolkas och jag tror att ingen riktigt förstår mig ändå, så jag vet inte om det är någon idé. men hur går man vidare när man tänker på en person 90% av ens vakna tid? när tankarna går på högvarv innan medvetandet ens har hunnit vakna ifrån natten? försvinner klumpen i halsen som bultar konstant och förstör min röst? jag blir elak och önskar att jag kunde väl iallafall få glömma honom i åtminstone en timme.

jag försöker vara aktivera mig men vad jag än gör så dyker verkligheten upp vid min sida, knackar mig på axeln och säger nonchalant: "du kommer aldrig träffa honom igen, det vet du va?".
jag accepterar verkligheten, om och om igen. när jag äntligen brister ut i skratt
kommer det dåliga samvetet och attackerar mig; "vad dålig du är, emelie, hur kan du skratta efter detta?"

När ska jag få vara i fred? Förstår nån?

det är så orättvist, att era liv fortsätter på som vanligt, medans hela min värld har stannat upp och står still. hur länge kommer det vara såhär? kommer det alltid att vara 23e februari?

ingen kan jämföras med dig älskling, du känner mig bäst av alla, tack för att du gav dina fyra sista år - till mig.


<3
aldrig ska jag sluta älska dig.

Gud ge mig styrka att acceptera det jag inte kan förändra, styrka att förändra det jag kan, och förstånd att se skillnaden.

Overthinking leads to negative thoughts.

Folk frågar mig om jag är arg på Gud. Nej, det är jag inte. Ilska är värre än sorg, Det skulle äta upp mig inifrån. Jag sänker det inte ens en tanke. Jag frågar inte "Varför?", för jag vet att jag aldrig kommer få ett svar. Jag accepterar. Och kämpar för att inte gå under. Jag lever på hoppet, om att en dag kommer det bli bra. En dag kommer jag tillochmed få se och känna honom igen. En dag i en annan dimension. Jag längtar.

Tills vidare; överleva.