Du var min bästa, närmaste vän och sambo i fyra år, och en morgon vaknar jag och mobilen ligger tyst bredvid mig i sängen, för jag får inte längre några sms ifrån Dig. Jag vill maila Dig men jag vågar inte för jag är rädd för att jag vet att Du aldrig kommer svara på det. Och jag vågar inte utsätta mig själv för den smärtan. Fast jag borde. Jag behöver skriva till Dig och ta farväl, men jag är inte redo än, jag får klumpen i halsen när jag tänker på den dagen då det måste ske - för att jag ska kunna gå vidare. Men Jag är inte redo att släppa Dig än. Jag vågar inte.

Verkligheten är overklig och chockerande. Jag upplever fortfarande chockens olika faser och stadier. Förnekelsen smyger på ibland och jag tror att det är påhittat, en elak lögn och att han en dag kommer knacka på min dörr och säga att han är hemma igen efter behövt en rejäl paus ifrån livet.

Men det är inte sanningen. Sanningen är att du aldrig kommer hem igen. Sanningen är att Jag inte kommer att få gifta mig med Dig, Christian. Som jag trott, drömt och hoppats på sen jag var 20 år. Om sex månader fyller jag 25 och Du kommer inte vara med på min dag och inte heller vara med mig när jag blir 70. Som jag trodde. Och som Du också trodde.

Detta är så sjukt och jag förstår det fortfarande verkligen inte. Du kunde väl iallafall ha fått leva? Jag ber min hjärna om att lägga av, give me a brake, för jag vet ju att jag aldrig kommer få ett svar.


Overkligt. Chockerande.

Gud, ge mig styrka att acceptera det jag inte kan förändra.


Printscreen från ett gammalt blogginlägg från 2010-12-14