Vi stod i trapphuset utanför vår lägenhetsdörr och jag hade precis gett honom en liten skriv-pocketbok som han skulle skriva ned alla fantastiska ögonblick, wow-upplevelser och självinsikter i.
Emma och Jonis var med oss, vi drack antagligen morgonkaffe i fönstret. Dem lugnade oss med att vi snart skulle ses igen och att tiden skulle gå fort.

Vi stod länge och höll om varandra, vi grät och kysstes. Han sa att allt skulle gå bra. Jag kysste honom i hela ansiktet. På ögonen, mitt favoritställe och i hans panna. Sen gick han.

Varför-frågorna tar över mig fast jag inte tillåter dem, dem suger fast sig som blodiglar och suger all energi och jag blir orkeslös and couldn't care less. Jag är inte längre stark och jag har heller ingen lust till att vara det.