jag har försökt att skriva ett inlägg i en halvtimma nu. jag skriver och suddar ut, orden är för små och mesiga och allt jag skriver blir så fel. allt kan misstolkas och jag tror att ingen riktigt förstår mig ändå, så jag vet inte om det är någon idé. men hur går man vidare när man tänker på en person 90% av ens vakna tid? när tankarna går på högvarv innan medvetandet ens har hunnit vakna ifrån natten? försvinner klumpen i halsen som bultar konstant och förstör min röst? jag blir elak och önskar att jag kunde väl iallafall få glömma honom i åtminstone en timme.

jag försöker vara aktivera mig men vad jag än gör så dyker verkligheten upp vid min sida, knackar mig på axeln och säger nonchalant: "du kommer aldrig träffa honom igen, det vet du va?".
jag accepterar verkligheten, om och om igen. när jag äntligen brister ut i skratt
kommer det dåliga samvetet och attackerar mig; "vad dålig du är, emelie, hur kan du skratta efter detta?"

När ska jag få vara i fred? Förstår nån?