En vanlig lördag, jag var på gott humör, hade precis duschat Blade, hushunden, då min mamma ringer. Jag hörde direkt på hennes röst att hon förberedde hela sig på att berätta det värsta man kan tänka sig som mamma att säga till sin dotter. 

Jag frågade direkt; "Är det mormor?" Innan hon ens hann att svara penetrerade tusentals tankar min hjärna samtidigt. "Vad skulle jag göra, min mormor har dött och Christian som är i Thailand kan inte ta hand om mig, han som räddar mig i allt och är min stora klippa, vad ska jag ta mig till? Panik. Jag klarar inte detta utan honom."

Sen kom svaret att det är inte mormor som har dött. Det är Christian. 
Där rasade min värld samman.

Idag var det min pappas tur att ringa. Min faster har gått bort i cancer. Jag söker ingen empati, utan bara undrar Är det kanske så, återigen, att det är jorden som är helvetet?