För jag har vaknat upp med helt nya ögon. Länge nu har jag befunnit mig ute bland grenarna i mitt stora träd, varit i vartenda löv och sökt. Desperat sökt efter trygghet och frid men vinden har blåst så hårt att jag fått ont i öronen att jag inte hört någonting annat än brus. Det tjöt, tog över mig och gjorde så ont att jag gick vilse bland grenarna och blev uppäten av självömkan och självdestruktivitet. 

 

Jag fann min själ och Ekot blir bara högre och högre.