"Ännu i går, så här dags, var vi tillsammans. Det är värre nu, värre än i det ögonblick vi sa adjö.

Jag är så olycklig ikväll, Herre, och jag är så ensam. Smärtan håller på att vakna i mig, långsamt, som efter en bedövning, och jag visste att den skulle göra det.

Jag vet inte vad jag ska säga dig, Herre, utom att det gör ont. Ännu i går, såhär dags...

Ju närmre avskedstimman kom, desto intensivare kände jag att det värsta, det skulle bli att fortsätta att leva imorgon, när nästa dag kommit. Fortsätta att leva, Herre, när man inte har minsta lust eller glädje kvar. Allt är numera fullkomligt likgiltigt. I tågkorridoren sa jag mig, att hädanefter skulle ingenting längre kunna komma åt mig. Inget skulle längre kunna mig att lida.

Jag önskar så brinnande att aldrig mera fästa mig vid någon, för att inte mer behöva ha så här ont.

O, Herre, om ändå tingen och människorna kunde förlora denna makt de har att ta mig och hålla mig fast. Eftersom att man ju alltid, alltid måste mista dem...
Eftersom att ingenting varar. Eftersom att absolut ingenting är evigt.
Efterkom denna sista förbindelse inte fick hålla, sade jag mig att nu var det dags att göra mig av med förmågan att överhuvudtaget älska någon.

Och sedan, Herre, så börjar jag iallafall fråga mig om det är rätt att tänka så.

Att stänga sig för människor för att inte behöva riskera att lida en gång... Ja visst, det är en sorts lösning. Inte särskilt originell, utan gammal som den antika visheten, uråldrig som hjärtats uppror mot saknades kval.

Men det ligger för mycket besvikelse, för mycket smärta i denna visdom för att den skulle vara sann och ren och enkel som dig.

Och förresten, Herre, i kväll är det bättre att jag arbetar, försöker förströ mig. Och Sova.

I morgon får vi se."