Tiden springer förbi, vecka efter vecka, och jag hinner inte med. För min tid står fortfarande still, samtidigt som den går så fort att jag inte ens hinner få tag på en enda dag. Och det blir värre, nu när kraften om att bara överleva dagen har lagt sig, den blir värre på det sätt att jag inte längre har lust att ta den tillbaka. Då jag vet, att det skulle vara det smartaste, har jag inte längre någon ork. Eller lust.

Jag har inte varit hemma på en vecka. Hemma är det för tyst och ensamt. Jag har ingenting att se på eller sysselsätta mig med. Jag spenderar dagarna och nätter genom att loda runt bland vänner som inte jobbar, allt för att inte vara hemma.

Fast, Jag längtar hem. Samtidigt som jag känner mig hemlös.