Min underbara vän Jonis var på besök tidigare idag. Jag tackar honom för styrkan han gav mig, för alla frön han planterade i min hjärna och de tunga, djupa samtalen som han klarar av att ha med mig när ingen annan förstår eller ens vill försöka.

Så, efter att ha legat plankad i en vecka kommer äntligen en dag där jag kan smått skymta ljuset. Jag känner mig lite stark. Jag är nu helt själv för första gången sedan Christian gick bort, något som jag undvikit fram tills idag. Har inte riktigt vågat, för rädslan av att gå under av sorg och ensamhet. Men nu ligger jag här, ensam i min säng, utan elektronik att förskingra tankarna på, och det går faktiskt ganska bra, än så länge.

Jonis, tack för att du ställer upp för mig, jag älskar dig!